skinbillykid

Känns som om de två senaste inlägga blev lite luddiga & hektiska. Vill förklara lite för er så kanske ni förstår bättre.

Vi börjar vid vändningsförsöket. När barnet ligger i sätesbjudning som det kallas så erbjuds man ett vändningsförsök. Detta görs av en läkare på förlossningen. Innan måste dom kolla så att barnet mår bra. Detta görs med en apparat som registrerar barnets hjärtslag och eventuella sammandragningar. Jag får även en knapp att trycka på när jag känner att barnet rör sig. Dessa registreringar utvärderas av läkaren och lillans så bara bra ut.
Inne på förlossningen får jag en spruta i låret som ska verka avslappnande på livmodern. Sedan kollar läkaren med UL hur barnet ligger, sedan försöker han utifrån putta runt barnet. Först försöker han trycka upp rumpan ur bäckenet vilket gick ganska bra men sedan var det stop. När han försökte putta runt resten så åkte rumpan ner igen.
Vi fick helt enkelt inse att hon inte tänkte vända sig. Efter försöket fick vi ligga med samma utrustning som innan för observation, för att se så lillan fortfarande mådde bra. När läkaren lämnat oss i rummet bröt jag ihop! Det kändes bara så jobbigt. Jag som verkligen verkligen velat föda vaginalt. Samtidigt visste jag inte säkert hur chanserna såg ut för att hon kan vända sig själv. Efter drygt en timme kom läkaren tillbaka och vi fick mer info. Som han förklarade var chanserna mkt små för att hon skulle vända sig. Han berättade att man kan få föda vaginalt om förutsättningarna är rätt(bäckenmått, barnetsstorlek osv.) han informerade även om att detta kräver ordentligt kraftiga verkar i slutet av förlossningen för att det inte ska innebära risker. Som förstföderska är förlossningen ofta långdragna i vanliga fall och med en sätesbjudning slutar det därför ofta i akutkejsarsnitt, vilket vi var tvugna att ha i åtanke när vi fattade ett beslut. Alternativet då, ja det var ett planerat kejsarsnitt. Kejsarsnitt som varit min skräck, hatar operationer, sprutor och knivar! Även Robin kände sig obekväm inför ett snitt, av samma anledning. Även fast det inte är hans kropp men just att det är operation är liksom otäckt.

Vi fattade ändå beslutet att göra ett planerat kejsarsnitt. Mycket p.g.a. Det ändå oftast slutar med snitt vid sätesbjudning & då är ett planerat bättre än ett akut. Vid ett planerat känns det som om både jag och Robin kommer vara närvarande på ett bra sätt . Igår var vi båda ganska nere, man kände sig på något sett bestulen. Någon hade tagit våran förlossning, spänningen när man vet att det kan dra igång när som helst. Nu har vi ett datum, 2/11 får vi träffa våran lilla tjej. Jag kommer inte få ringa när vattnet går och ja det är mkt som bara kändes konstigt igår.

Idag mår vi båda två bättre och har landat lite i beslutet. Tack alla ni som gett oss positiva tankar & pepp!